Carina Aamisepp utskrivna föredrag.
Jag heter Carina Aamisepp, jag är arbetspsykolog, jag tillhör något som kallas för arbetslivstjänster som är en intäktsfinansierad del till skillnad mot övriga som är........?,jag arbetar som konsult, mest mot försäkringskassan men också mot arbetsgivaren som behöver hjälp med yrkesinriktad rehabilitering och jag är nästan sist på talarlistan här och det är jag också i rehabiliteringskedjan av alla aktörer. Jag står alltså närmast arbetsgivaren, det är då jag tar hand om de whiplashskadade då dom kommit så långt så att dom ska tillbaka ut i arbetslivet.
För en 5-6 år sedan så tror jag att jag fick dom första läkarutlåtanden där det stod whiplash utskrivet i diagnosen och jag höll för näsan och kastade mig rakt in i detta utan att veta vad jag gav mig in på, jag var bara nyfiken och intresserad. Så småningom upptäckte jag att dom här personerna som kom till mig och hade den här diagnosen, dom betedde sig lite annorlunda än andra skadegrupper. Förutom smärtan som naturligtvis fanns där så kom dom inte ihåg sina tider, dom ringde och frågade om det var idag, nej det var nästa vecka och så höll vi på tills vi hittade ett system där jag gav lappar och dom stoppade in dom på ett speciellt ställe o.s.v. Nu blir mycket av det här jag kommer att säga en upprepning av det som tidigare sagts och det är inte konstigt eftersom jag är sist i ledet.
Sammanfattning, dom kunde inte koncentrera sig mer än 15-20 minuter när vi pratade om någonting, dom tappade den röda tråden och började prata om något helt annat, dom fann inte ord eller sås a dom helt fel ord, egna fabrikationer. Lampan blev lysapparaten och vindrutetorkaren blev bakviftaren o.s.v.
Sen rapporterade dom också talsvårigheter och det kunde jag märka, en del var sluddrande och jag började fundera om det fanns andra diagnoser i botten, men det var det ju inte.
Dom rapporterade läs och skrivproblem, dom tappade bokstäver när de skulle skriva, dom hoppade över delar av ord men såg det inte själva just då när de skrev. Dom hade svårt att läsa in en text dom fick läsa 10 gånger sa dom men ändå fastnade inget.
Dom hade lite orienteringsproblem, dom hade yrsel och illamående det har vi ju hört tidigare idag, flera gånger, dom svimmade dom hade blackouter, Med black out menar jag, dom rapporterade till mig så här; Jo du förstår att jag körde bil hit men när jag var halva vägen så kom det över mig, jag visste inte var jag var eller vart jag var på väg, jag visste inte om jag skulle åka till höger eller vänster men det varade bara en stund, sen var jag tillbaka igen. De hade varit med om detta flera gånger tidigare. Dom hade sväljproblem och framförallt led dom av försämrad syn och hörsel. Dom hade varit till optiker och fått nya glasögon men det blev inte bättre för det. Dom rapporterade att dom inte fick med sig ögonen när dom flyttade huvudet, de hade delsyn, synfältet förändrades o.s.v. En del hade riktig tinnitus, ett ljud som ligger hela tiden i örat. Många sov inte som dom skulle, utan var allmänt trötta. Antingen trötta så att det fanns där hela tiden, en dämpning, eller så kom det plötsligt av någon oförklarlig anledning som dom inte visste om. Sedan när dom berättade hur dom hade det med relationen med andra människor så hade de kort stubin, som man sade. Humöret svängde upp och ner ganska snabbt. Sedan kom det här med aggresiviteten, det var någonting som var obehagligt, dom kände inte igen sig själva, det var precis som om dom stod utanför och såg sig själva bli arga och gapa och skrika men det var inte dom, det var någon annan. De var nedstämda och håglösa och flera var deprimerade. Stresskänslighet, tröskeln hade sänkts, de tålde mindre för de kände sig stressade. Lite fobiska tendenser, lite rädda för folk, rädda att gå in i trånga utrymmen. Stora öppna platser var lite farligt ibland också med mycket människor. Här kan man tänka sig en betingelse direkt från bilolyckan, det här med trånga platser men jag är inte säker på att alla fobiska tendenser var äkta fobi, det kunde ju också handla om en upplevelse av yrsel, balanssvårigheter o.s.v. på en större plats och rädslan då för att ramla eller för att göra bort sig som skapade en viss ångest.
Sedan pratade dom om sitt liv med familjen, om en hustru respektive en man och det här var inte alltid så bra. Familjen hade svårt att förstå, det har vi hört förut idag, dom själva hade svårt att förklara och visste ju många gånger kanske själva inte vad det var för fel. Så om jag skapat det förtroendet så kunde jag få besked om att det fanns vissa sexuella problem. En del män sa så här: Ja- från början så ville jag men kunde inte, tillslut blev det så att jag varken kunde eller ville. Det har blivit en negativ spiral därför att man får betala för vad man gör i det här syndromet, man måste även planera sexuella aktiviteter. Ska man ha roligt en kväll då vet man ju att man får betala morgonen därpå. Det här kan ge väldigt negativa förväntningar och tillslut hamnar man i ett läge där man avstår.
Alla de här symtomen ramlade över mig och det var inte lätt att börja nysta i det, men vad jag såg var att dessa människor mådde dåligt. Det här gav ju en stor förvirring, ett stort kaos, dom upplevde ju närmast en identitetskris. Vem är jag egentligen? Det för att vissa dagar är vita och andra svarta som vissa dagar känner jag mig som före olyckan och vissa dagar är totalt kaos och svart, då blir det väldigt svårt, det här med identiteten. Så kom dom här funderingarna eller dom hade redan själva ställt diagnosen. Dom hade Altzheimer, tumör på hjärnan, senila i förtid eller "bara" jag håller på att bli tokig. Det var det vanligaste. Man upplever alltså att något var fruktansvärt galet. Den här personen ska vi nu alltså rehabilitera.
Nu har ju naturligtvis inte alla dessa symtom. Men hur ska vi göra, vad ska vi ställa för krav, vad ska vi ha för förväntningar.
Om vi tar den fysiska delen, till att börja med, det här känner alla till, det har inte bara med whiplash-skadade att göra, eller hur?. Lätt rörligt arbete känner alla rehabaktörer, dom växer inte precis på trän dom jobben. Som vi hört tidigare idag så ska det inte vara tungt, inte monotont, det ska inte vara statiskt, det måste vara rörligt och lätt. Min erfarenhet och det är bara min egen erfarenhet jag talar om nu, är att ytterst få, som jag arbetat med, går tillbaka till heltid på ett jobb. Ytterst få, men då är det så att jag liksom Lennart "Ö-läk Sahlgrenska" på förmiddagen, han sade att han träffat personer som dels ganska sent i rehabiliteringskedjan men också dom som blivit kroniker, det finns säkert många andra som blivit mindre skadade än dom som jag träffar som kan gå tillbaka till heltidsjobb. Tekniska hjälpmedel är många gånger nödvändigt även om man går tillbaka på halvtid. Det kan vara stolar, bord, ljussättning o.s.v., men hjälp där behövs, man behöver gå ut och titta på arbetsplatsen, vet arbetsgivaren om den här skadan och vad kan försäkringskassan hjälpa till med.
Men så är det så att många säger att om det bara vore smärtan jag har i nacken så skulle jag kanske klara av det här, för den har jag lärt mig leva med nu, 2-3 år sedan skadan, men det är det här andra som är jobbigt och som jag inte får hjälp med och som jag inte vet hur jag ska förklara och framförallt inte på arbetsplatsen till arbetskamrater. Jag har försökt förklara 5 gånger men sedan ger jag upp för då tycker de att jag är tjatig.
Vad är det då vi skall tänka på, som rehabaktörer, när det gäller arbete? Jag har samlat några stycken saker, som jag tycker är viktiga, en sak i taget. Det gäller allting vi gör med whiplashskadade, om vi ska ge information, om f-kassan ska ge information, om arbetsgivaren ska ge information, om vi ska ha samtal o.s.v. En sak i taget.... Det var det här med simultankapaciteten. Det går inte att ha så många bollar i luften samtidigt och i jobbet sen då? Har man haft ett jobb där man haft 10 bollar i luften samtidigt så kanske det inte går längre. Då är det bra om vi har med oss arbetsgivaren så att man kanske kan hitta andra arbetsuppgifter. Vi får lov att tänka på de här sakerna när det gäller var och en och när vi skall sätta ihop arbetsuppgifter till den skadade.. Det som har minskat och det vi kan visa på neurologiska testerna, det är alltså simultankapaciteten. Uppmärksamheten, uthålligheten, reaktionsförmågan, koordination, kanske inte alla de här på en och samma människa, men flera av dom, ni kan tänka er hur det skulle bli om man släppte upp en whiplashskadad pilot, vi behöver inte gå så långt som till en pilot, vi kan ta en bussförare, är man ordentligt kronisk whiplashskadad så bör man tänka sig för, det kanske finns någon typ av förändrade arbetsuppgifter, det här ska inte bara den skadade tänka på utan framförallt arbetsgivaren, problemet kan vara lika svårt för en barnskötare som ska försöka hålla 10 bollar i luften samtidigt, med ungar som påkallar uppmärksamhet från alla kanter, då måste man kanske göra en annan typ av arbetsanpassning, då hjälper inte tekniska hjälpmedel längre, utan man måste ta en diskussion med ledningen om man kan hitta andra arbetsuppgifter.
Rutiner, det är väldigt viktigt för oss när vi ska rehabilitera, ta gärna behandlingstid samma tid, samma dag i veckan, så slipper vi ringa till varandra och konstatera att det inte var idag du skulle komma, att det ser likadant ut, att det blir ett mönster, lite lättare att lära in. Likaså på jobbet behövs struktur, det får inte vara för mycket flexibilitet och krav på flexibilitet på den skadade, då kan det bli alldeles för mycket.
I arbetsmiljön ska vi tänka på det här med öra och öga, det kan behövas bra ljussättning, att verkligen ställa in den ordentligt. Man måste tänka på örat och ljudkänslighet, att klara av att höra flera arbetskamrater samtidigt, att lyssna och urskilja en röst samtidigt som andra pratar runt i kring är omöjligt och skapar bara kaos.
Lagom info. Det handlar om att inte ge för mycket stimulans på en gång, så att man inte översköljer med intryck utan att försöka ge en sak i taget. Avskildhet, det är många gånger nödvändigt för en whiplashskadad, att få dra sig tillbaka då och då under dagen, att det finns ett ställe man kan få vara ensam en stund så att man kan hinna ikapp sig själv och även låta själen, eller vad man nu vill kalla det för, få en chans att hinna ikapp. Vi måste tänka på stresstoleransen, den är inte vad den varit när man går tillbaka till jobbet, detta är saker som jag funnit viktiga som går igen hos de allra flesta. En annan sak vi måste tänka på, är inte de här långa 2-3 års varianterna, när det gäller yrkesinriktad planering, det är då svårt att greppa och finna entusiasm, man vet inte alls hur man kommer att känna sig, då varje dag går upp och ner, utan kortsiktiga mål, då har personen en chans att lyckas och känna ett ökat självförtroende, vi kan se ett långsiktigt mål, utan att lägga ut det ansvaret på den skadade utan det behåller vi för oss själva och håller ribban lågt från början, man måste få den här skjutsen för att lyftas fram lite grand.
Och så kommer vi till avslappning, som även andra har pratat om idag. Avslappning behövs av olika skäl, vi önskar att man åtminstone en gång om dagen får sänka den allmänna spänningen, det blir så att man går upp till toppen på spänningen och så ligger man där, men om man får bryta den någon gång per dag med avslappning, som man lärt sig, så tar det en stund innan man är uppe på toppen igen. Avslappningen behövs även för koncentrationen, vi koncentrerar oss bättre med en avslappning, koncentrationen är ju störd redan. Också en sak till, nu när vi är tillbaks där vi började, minnet; uppbundna minnesinlärningar. Jag kan berätta att just nu har vi ett projekt på Mälargården i Sigtuna, där vi har ett program för bl.a. minnesträning, men det är som sagt i början av projektstadiet.
Det handlar hela tiden om balans mellan krav och förmåga. Vi kanske ställer för höga krav eller ändå värre, den skadade ställer för höga krav, vi aktörer måste lära oss att ställa rätt krav. Och det allra viktigaste, som sagts tidigare idag, när jag varit med om att lyckas bäst, då har det funnits samarbete och kunskap hos de olika aktörerna. Det är svårt när det gått lång tid innan rehabilitering påbörjats och den skadade virrat runt i sjukvården. Det är väldigt viktigt att kunskap om de olika symtomen finns hos försäkringskassa, försäkringsbolag och hos alla som arbetar med rehabilitering av whiplashskadade och som ska försöka få tillbaka den skadade till arbetslivet.
SLUT.
Detta är en avskrift från en bandad föreläsning som Carina höll hösten 1995, Carina avled 8/3-1996. Hennes engagemang och kunskaper om och för de whiplashskadade var större än man kunde begära. Hon ställde gärna upp på sin fritid för att sprida den stora kunskap hon hade. Hennes ord lever för evigt.