Debatt: Varför överger och kränker vi läkare just patienter med
pisksnärtskador?
Kan det vara så illa att försäkringsbolagen genom generös ekonomisk ersättning
knutit till sig en kader oseriösa, giriga läkare, som villigt lånar ut sina
akademiska titlar i syfte att imponera på domare och advokater i tvister med
skadade? Det frågar sig Ulla Bergholm, Stockholm.
Efter 30 år som läkare har jag efter en trafikolycka blivit invalidiserad och
träffat på en del av sjukvården som tidigare varit dold för mig. Detta möte, som
först gjorde mig mållös, sedan alltmer upprörd och nu rent förbannad, har gjort
det nödvändigt att belysa en skamfläck som förstört livet för alltför många
människor.
Min skada gick inte att diagnostisera i den svenska sjukvården. Det krävdes
genomgång av den vetenskapliga litteraturen, resor och personliga kontakter med
forskare och kliniskt verksamma läkare innan skadorna kunde diagnostiseras av en
radiolog i Tyskland. Efter att ha lärt mig att kunskap om dessa skador har
funnits inom forskningen i åtminstone tio år undrar jag hur det kan komma sig
att vi i Sverige så envist påstått motsatsen. Efter egna möten med några hundra
patienter med liknande trauma i anamnesen och som alla kränkts i sjukvården och
av försäkringsbolag, utpekade som simulanter som försöker sno åt sig
försäkringspengar, har jag gjort följande reflektioner:
Ordet whiplash, "pisksnärt", är en beskrivning av en rörelse som vårt huvud
utför vid våld som drabbar kotpelaren, där nacken böjs, översträcks och
komprimeras. Om huvudet vid skadeögonblicket är roterat, blir skadorna på de
mjukdelsstrukturer som dels stabiliserar huvudet mot halskotpelaren, dels utgör
förbindelselänk med centrala nervsystemet än värre. Dessa strukturer syns inte
på de röntgen- och magnetkameraundersökningar som står till buds i Sverige i
dag. Vid klinisk kunskap om skademekanismer och risker kan dock dessa tillstånd
diagnostiseras med andra metoder.
Patienter som söker vård med "osynliga" skador efter en trafikolycka får
diagnosen "whiplashskada", och det är här problemen börjar. Hur kan det komma
sig att läkare så fort detta begrepp används, struntar i att diagnostisera
anatomiska skador, och nöjer sig med ett samlingsbegrepp som omfattar hela
panoramat från "distorsion", varmed menas stukning av muskulatur som självläker
utan men, till invalidiserande skador på hjärna och nervsystem?
Hur kommer det sig att vi läkare vid just pisksnärtskador överger patienten
totalt och kränker henne genom att tala om att sjukdomen är inbillad och därmed
ger klartecken till arbetsgivare, försäkringskassan och försäkringsbolag att
avfärda patientens krav på hjälp, vilket inte sällan leder till social misär och
suicid? Kan det vara så illa att försäkringsbolagen, som handhar den
obligatoriska trafikförsäkringen och naturligtvis inte har intresse av att ett
hittills dolt handikapp synliggörs och dess samband med olyckor bevisas, genom
generös ekonomisk ersättning knutit till sig en kader oseriösa, giriga läkare,
som villigt lånar ut sina akademiska titlar i syfte att imponera på domare och
advokater i tvister med skadade? Denna symbios har kunnat fortgå opåtalat då
särskilda regler gäller för läkare när de ikläder sig rollen som medicinska
konsulter åt försäkringsbolag. De ska inte själva undersöka patienten, de står
inte under Socialstyrelsens överinseende och det åligger inte dem utan den
skadade att bevisa samband mellan symtom, skador och den aktuella olyckan. När
sedan sådana bevis presenteras, kan de bara avfärda dem som "icke trovärdiga"
utan att förklara varför. Att dessa läkare ena dagen representerar landstinget
och för skattemedel och underställda Socialstyrelsen skall hjälpa en patient
till diagnos och behandling nästa dag kan avfärda samma patient som
inbillningssjuk och ej berättigad till ekonomisk hjälp är oacceptabelt.
Om den skadade, i dubbelt underläge då skadorna är belägna i centrala
nervsystemet med kronisk smärta, trötthet och i de flesta fall kognitiva
dysfunktioner, inte har blivit helt knäckt i detta skede, kan ärendet överklagas
till Trafikskadenämnden för ny bedömning. Egendomligt nog sitter här medicinsk
expertis ur samma specialitet som i försäkringsbolagen, med samma utbildning och
position i samhället, och det är därför knappast någon tillfällighet att
bedömningarna inte skiljer sig så mycket åt.
Återstår att väcka talan i domstol. Men med dagens regler blir det en dyr
historia för den förlorande parten, som då får betala kostnader både för sig och
för den vinnande parten. Få skadade har råd med mer än en eller två sakkunniga
läkare, medan försäkringsbolagen kan tillhandahålla fler. Det har förekommit att
rätten avsvurit sig att beblanda sig med "medicinska tvister" och dömt till de
röststarkastes förmån, med någon oklar formulering om att den som skriker högst
måste väl ha rätt.
För att vi ska anse oss leva i ett rättssamhälle och återfå tilliten till
sjukvård och domstolsväsendet är det rimligt att:
* nackskadade får tillgång till specialist på neurotrauma för diagnostik och
behandling
* att denna specialist samarbetar med forskare inom området och för ut kunskap i
vården och på högskolorna
* att ny kunskap inom diagnostik och behandling görs tillgänglig för svenska
patienter
* att medicinska bedömningar av trafikskadade görs av oberoende specialister,
underställda Socialstyrelsens tillsyn som alla andra läkare och med dokumenterad
ämneskunskap
* att oberoende rättsskydd återinföres så att en skadad ska ha möjlighet att få
en tvist mot försäkringsbolag prövad rättsligt oberoende förmögenhet
* att domstolar försäkrar sig om att medicinsk och juridisk expertis är opartisk
och vid tveksamheter agerar
* att om detta ej sker ändra i trafiklagstiftningen så att monopolet på
sambandsbedömning avskaffas.
Ulla Bergholm
.................................................
Ulla Bergholm är med dr, specialist i allmänkirurgi.